Jag tänkte försöka redogöra för några av de mer oplanerade händelserna på vår resa. Förhoppningsvis till nöje för läsarna.
Resan från Hassela respektive Timrå till Val d’Europe, Paris gick bra. Men när vi bestämde oss för att gå till Disneyland (1,3 km) dagen efter så kan man i efterhand säga att det var ett halvdant beslut. Via leriga gångstigar och lagringsplatser för byggmaterial hittade vi till sist in via bakvägen på parkeringen till ett hotell. Som om vi inte skulle promenera något resten av dagen… ;) Första ölen smakade således dock extra gott enligt säkra källor (undertecknad). Första åkturen är nog också värd att nämna. Vi väntade 45 minuter på Pinocciotåget som “might be scary for children”. 3 minuters färd med lite rörliga gubbar…
Naturligtvis bestämde vi oss för att ta tåget på kvällen, men om det var 30-70 minuter kö till åkattraktionerna så var det säkert det dubbla för att köpa tågbiljetter. Så fötterna fick bära oss ännu en liten bit, nu rätt väg. Belöningen för mig var att dom på den lokala puben serverade en av Frankrikes nationaldrycker, Guinness.
Dag två började mycket bra. Från och med uppvaknande tills jag kom till det lokala bageriet i alla fall. På klingande franska (tyckte jag) beställdes “une baguette et deux pain au chocolat, s’il vous plaît”. Varpå den unga damen svarade på engelska… Detta fenomen upprepades sedan under hela resan. Ibland fördes hela konversationer där jag hankade mig fram på franska och fransosen i fråga hankade sig fram på engelska.
Nåväl, nu skulle här köpas tågbiljetter till Disneyland! I automat. Bijetterna köptes, biljettspärren forcerades… inte. Ingen av biljetterna fungerade. En vakt informerade om att vi hade köpt bussbiljetter.
Resten av dagen var relativt “tokfri” förutom att det satt en stor handskriven lapp på busshållplatsen kl 23:40 när vi skulle åka hem att sista bussen gick 23:30. Gå igen, tänkte vi, men det kom en buss ändå.
Ok, vi har kommit till sista dagen i Paris. Tåg, tunnelbana, båt, lunch, Eiffeltornet, båt, Notre Dame och tåg stod på programmet. Det började bra, men när vi skulle byta till tunnelbanan på Gare de Lyon så fungerade inte hälften av biljetterna. På knagglig franska övertalades en vakt att släppa igenom oss.
När vi kom fram till Eiffeltornet skulle det ätas lunch. Det fanns några små halvdana uteserveringar som skulle serva de tusentals turisterna på platsen. Men Tony var extremt kissnödig (han hade förmodligen tappat färgseendet), vilket ledde oss bort till en finfin restaurant några gator bort. Bra jobbat, Tony!
Väl vid Notre Dame stötte vi på en herre som matade småfåglar direkt ur handen. Flera av oss provade och Joakim fick en hel duva i handen. Armen sänktes något, men det hela avlöpte väl till åskådarnas förtjusning.
Tågresan hem bjöd på ny uppvisning i kvalitet av Paris biljettspärrar. Den här gången något mer stressigt i rusningstid och utan vakter i sikte. Men som vi kunde konstatera (precis som Sunes pappa) så “blir det roligt sen”.
På fredag morgon for jag och Tony glada i hågen in till Gare du Nord för att hämta hyrbilen. Vi var mentalt förberedda på tågsystemets påhitt och andra tokerier. Vi blev mäkta förvånade när tågfärd, hämtning av hyrbil och körningen ut ur Paris, gick helt utan problem. Nåja, nästan. En “Mercedes Vito eller liknande” hade förvandlats till en stor bullrig Fiat.
Nu har jag inte nämnt hur vi (blivande slottsnarrarna Tony och Jonas) satte igång butikslarm och var så etanolfokuserade så vi letade runt en hel affär efter juicen som stod på hyllan bredvid, men hursomhelst tyckte vi alla att det var ganska skönt att lämna Paris bakom oss.
Nästa tok inträffade i Marais Poitevin. Det är ett gammalt urdikat träsk med en mängd kanaler kors och tvärs. Där hyrde vi en liten båt och paddlade runt enligt en karta som vi fick beskriven åt fel håll. Vi ägnade 1,5 timme åt att möta alla andra båtar i 2 m breda kanaler kantade av rosentaggar och brännässlor. Vi lutade oss återigen mot det gamla ordstävet, “det blir roligt sen”.
I Châtelaillon-Plage vid Biscayabukten åt vi en minnesvärd lunch där krögaren noterade att barnen åt dåligt och tröstade då föräldrarna med en gratis flaska vin. Snacka om service med korrekt prioritering :)
Vanan att köra i rondeller har stigit till oanade höjder. Från jättestora till pyttesmå. En gång satt vi just och småskrockade åt dessa när det dök upp en liten asfalterad plan med två rondeller i rad. I form av vitmålade fyllda cirklar.
När vi igår hade tagit oss igenom Paristrafiken än en gång så skulle Tony och jag lämna tillbaka hyrbilen. Först en liten notering. Det verkade hända mest konstiga saker när vi två skulle fixa grejer… Vi knappade in Terminal 1 på GPS’en och kom halvvägs på att vi måste tanka först. Det var första passagen runt terminalen. Vägen till macken gick genom terminalen igen (2:a passagen). Tankning och in i terminalen igen. Men döm om vår förvåning när vår 1,92 m höga Fiat inte gick in under spärrbommen på 1,90 m höjd. Vi hade dock sett ett annat Europcarställe efter vägen. Iväg dit. Det var en rekondstation. Fick vägbeskrivning till Terminal 2. Iväg dit. Efter 3 passager genom Terminal 1 parkerade vi bilen för sista gången (igen). In och klagade på bilen. Efter c:a 15 minuters diskussion i 32-gradig värme (med huvudvärk), så slängde killen äntligen upp “standard-klagomål-chefen-ringer-upp-formuläret”. Iväg tillbaka till hotellet. Hmm, hur hittar man dit?? Irrade runt i 10-15 minuter innan vi hittade en informationsdisk där vi fick vägbeskrivning till “a little, little train” som informatören åskådliggjorde genom att hålla upp tummen och pekfingret. Mycket skratt och stora ögon när tåget faktiskt visade sig vara jättelitet.
I morse åkte vi återigen det lilla, lilla tåget och nu sitter vi på det som informationstavlan på Arlanda beskrev som ett långt tåg. C:a 1,5 timme kvar av resan. Mycket roligt har vi haft. Om mer tok inträffar så återkommer jag.
Om ni har orkat läsa så här långt, så tack! Och bonsoir…
Låter härligt :)
ReplyDelete